Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde går snabbt. Vid två välbesökta seminarier den 2 och den 10 november i Medelhavsmuseets hörsal diskuterades hur sambanden mellan Sveriges, Finlands och Rysslands säkerhetspolitiska strategier utvecklats. Liksom hur länderna positionerat sig till/mot varandra och hur läget är nu efter Rysslands anfall på Ukraina.
2 november, del 1
Det första seminariet diskuterade frågan i ett historiskt perspektiv, från 1800-talet fram till 1989. I ett uppföljningsseminarium veckan efter presenterades ett nutids- och framtidsbaserat perspektiv om tiden efter 1989.
Professor Henrik Meinander och Mats Bergquist, tidigare ambassadör i Helsingfors, medverkade i det första seminariet.
Nutid och framtid diskuterades av Pär Stenbäck, f d finländsk utrikesminister, och Mats Bergquist. Finlands ambassadör i Sverige Maimo Henriksson var moderator.
10 november, del 2
Ett 80- tal medlemmar deltog i den andra delen av dubbelseminariet om svensk-finsk
säkerhetspolitik 1809-2022. Temat denna gång var perioden efter 1989. På podiet en högt
kvalificerad kvartett; Finlands ambassadör Maimo Henriksson,samtalsledare, minister Pär Stenbäck,
tidigare bl a finländsk utrikesminister, Mats Bergquist, tidigare Helsingsforsambassadör och NATO-
utredare åt den finländska regeringen samt lektorn vid Försvarshögskolan, Magnus Christiansson.
En fråga som diskuterades var hur Sverige och Finland förhållit sig till det säkerhetspolitiska
paradigmskifte som ägt rum sedan 1989. Länder hade olika ingångar i det nya säkerhetspolitiska
landskapet. Sveriges entré färgades av en mångårig skepsis mot att överge neutralitetspolitiken och
var lite sen att ta konsekvenserna av de nya säkerhetspolitiska strömningarna under 90- och 00-
talen. Men när det ryska hotet sköts i bakgrunden började Sverige intressera sig för NATO-
samarbete på ett djupare sätt. Finland, som så länge levt i skuggan av Sovjetunionen, gjorde ett mer
målmedvetet, kalkylerat vägval och var snabbare att förflytta positionerna när de politiska
förutsättningarna kom på plats.
När baltstaterna och Polen gick in i NATO höjdes konflikttröskeln i regionen och därmed blev våra
länders utsatthet mer uppenbar. I både Finland och Sverige växte insikten om att länderna var del av
en ”common strategic ground”. Det gav näring till den gemensamma försvarspolitiska agenda som
skulle komma. När Putins anfall mot Ukraina presenterade ett tydligt hot mot hela den europeiska
säkerhetsordningen ökade insatserna och ländernas säkerhetspolitiska konvergering blev snabbt
total. Efter Finlands beslut om att ansöka om NATO-medlemskap fanns inte heller det
säkerhetspolitiska handlingsutrymmet för Sverige att inte göra detsamma. Mats Bergquist pekade på
att på samma sätt som Finlands NATO-beslut kom att bestämma Sveriges val var det tvärtom när
länderna ansökte om EU-medlemskap på 90-talet; Sveriges snabba unilaterala beslut om EU-ansökan
tvingade Finland att följa efter.
Med det militära samarbete som nu är på plats anknyter nu gällande säkerhetspolitiska doktrin till
vad som gällde i det gamla svenska riket för över 200 års sedan. Cirkeln är sluten.
Magnus Christiansson avslutade med en diskussion om hur vi bör förstå NATO- frågan med bara ena
foten i dörren. Han varnade för en ”vänta-och-se- attityd” och underströk de säkerhetspolitiska
riskerna av att inte vara full medlem. Säkerhetsläget kan snabbt försämras. Magnus pekade på att vi
står inför stora och potentiellt komplexa prioriteringar; hur skall vårt nationella försvar utformas och
integreras med NATOs nordeuropeiska strategi i vilken både Sverige och Finland blir nyckelaktörer.
Han varnade för att anslutningen går för långsamt.